(Hämtat ur raskompendium)
|
|
|
[ Kort historik | Rasens Historia | En berättelse om rasen ] |
|
|
|
Den första rasstandarden för
griffonraserna fastställdes i hemlandet Belgien på 1880-talet och 1883 fick de
egna klasser på hundutställningar där.
Man hävdar att hundar av griffontyp
förekommit flera århundraden tidigare. Att Belgien är
ursprungslandet framgår av rasnamnen griffon bruxellois (från
Bryssel) och griffon belge (belgisk). De korthåriga exemplaren, som
med tiden började dyka upp, fick namnet petit brabançon (liten
brabant).
Inkorsning av andra raser tycks ha skett
även efter 1883 då det finns dokumenterat att såväl yorkshireterrier
som mops ligger bakom namngivna hundar. Dagens griffon har alltså en
brokig skara anfäder. Förutom mops och yorkshireterrier finns med
största säkerhet dvärgspaniel med i bilden. Att så är fallet, kan
lätt verifieras genom en del oönskade detaljer som ännu kan dyka
upp, t.ex. mjukt huvudhår, tunga läppar, huvudrynkor, toppig skalle
och sammanväxta trampdynor (s.k. Web-foot). Mopsen torde bära
ansvaret för de korthåriga exemplar som började dyka upp i kullarna
och likaså för den svarta färgen. De korta väl tillbakalagda
näsorna, den uppsvängda underkäken och den varma röda färgen som vi
eftertraktar kan vi säkert tacka dvärgspanieln för och alltså inte
bara defekten web-foot.
Rasen var under en period otroligt populär
i Belgien. Efter första världskriget lär det ha funnits omkring 5
000 griffontikar i landet. Senare beslöts dock betrakta web-foot som
ett diskvalificerande fel och avel med ”web-footblod" förbjöds.
Följderna blev katastrofala och vid slutet av andra världskriget
hade rasen nästan försvunnit i sitt hemland. Att den överlevde var
mer eller mindre en uppfödares förtjänst, Mlle. Warzée, kennel du
Clos des Orchidées.
Lyckligtvis hade engelsmännen på ett
tidigt stadium fått upp ögonen för griffonrasernas charm och
åtskilliga var de importer som kom över kanalen redan i slutet av
1800-talet. Engelsmännen upprepade inte heller misstaget att
dikvalificera hundar med web-foot och man lyckades genom hängivna
uppfödare lotsa rasen genom krigsåren. Svenska uppfödare kan idag
tacka sina engelska kollegor för att rasen fått ett gott fotfäste i
vårt land.
På kontinenten är rasen på väg tillbaka,
men behovet av importer är fortfarande stort. I första hand England,
men även USA, Sverige och Finland har bidragit till att man fått in
nytt blod. Till Sverige kom de första griffonerna från Belgien i
början av 1900-talet, men först några decennier senare, när engelska
hundar importerades, kom uppfödningen igång på allvar. Flera
framgångsrika dvärghunduppfödare hade griffonen på sitt program.
Under 1960-talet kom ett nytt uppsving för rasen, då ett flertal
mycket bra hundar importerades från
England. De utgör fortfarande grunden för många av dagens uppfödare.
Därefter har avelsmaterialet kompletterats med ytterligare importer
av mestadels engelsk härstamning. Flera uppfödare har använt sig av
USA-födda hundar importerade till Finland (även de med huvudsakligen
engelska hundar i stamtavlan).
Nu mer än 100 år efter rasens officiella
tillkomst, kan man dock konstatera att en griffon kan se ut nästan
hur som helst och ändå anses vara värd titeln Champion. Med några
lysande undantag är rasen fortfarande mycket ojämn i typ och
storlek. Krafttag behövs från både uppfödare och utställningsdomare
för att den lilla kvadratiska, kraftiga griffonen med sitt apansikte
och sprudlande temperament skall bli regel och inte undantag.
Alla rasvarianter går här under namnet
griffon, vilket är naturligt då endast färg och hårlag skall skilja
dem åt. |
|
Historiken är hämtat ur raskompendium
skrivet av Birgitta Brunbäck och Siv Jernhake inför domarkonferensen
hösten 2004.
|
