Rasens historia

Svenska Griffonsektionen

Bli medlem

Svenska Griffonsektionen är den officiella rasklubben för Griffon Belge, Griffon Bruxellois och Petit Brabancon.
Bli medlem

Den första rasstandarden för griffonraserna fastställdes i hemlandet Belgien på 1880-talet och 1883 fick de egna klasser på hundutställningar där.

Man hävdar att hundar av griffontyp förekommit flera århundraden tidigare. Att Belgien är ursprungslandet framgår av rasnamnen griffon bruxellois (från Bryssel) och griffon belge (belgisk). De korthåriga exemplaren, som med tiden började dyka upp, fick namnet petit brabançon (liten brabant).

Inkorsning av andra raser tycks ha skett även efter 1883 då det finns dokumenterat att såväl yorkshireterrier som mops ligger bakom namngivna hundar. Dagens griffon har alltså en brokig skara anfäder. Förutom mops och yorkshireterrier finns med största säkerhet dvärgspaniel med i bilden. Att så är fallet, kan lätt verifieras genom en del oönskade detaljer som ännu kan dyka upp, t.ex. mjukt huvudhår, tunga läppar, huvudrynkor, toppig skalle och sammanväxta trampdynor (s.k. Web-foot). Mopsen torde bära ansvaret för de korthåriga exemplar som började dyka upp i kullarna och likaså för den svarta färgen. De korta väl tillbakalagda näsorna, den uppsvängda underkäken och den varma röda färgen som vi eftertraktar kan vi säkert tacka dvärgspanieln för och alltså inte bara defekten web-foot.

Rasen var under en period otroligt populär i Belgien. Efter första världskriget lär det ha funnits omkring 5 000 griffontikar i landet. Senare beslöts dock betrakta web-foot som ett diskvalificerande fel och avel med ”web-footblod” förbjöds. Följderna blev katastrofala och vid slutet av andra världskriget hade rasen nästan försvunnit i sitt hemland. Att den överlevde var mer eller mindre en uppfödares förtjänst, Mlle. Warzée, kennel du Clos des Orchidées.

Lyckligtvis hade engelsmännen på ett tidigt stadium fått upp ögonen för griffonrasernas charm och åtskilliga var de importer som kom över kanalen redan i slutet av 1800-talet. Engelsmännen upprepade inte heller misstaget att dikvalificera hundar med web-foot och man lyckades genom hängivna uppfödare lotsa rasen genom krigsåren. Svenska uppfödare kan idag tacka sina engelska kollegor för att rasen fått ett gott fotfäste i vårt land.

På kontinenten är rasen på väg tillbaka, men behovet av importer är fortfarande stort. I första hand England, men även USA, Sverige och Finland har bidragit till att man fått in nytt blod. Till Sverige kom de första griffonerna från Belgien i början av 1900-talet, men först några decennier senare, när engelska hundar importerades, kom uppfödningen igång på allvar. Flera framgångsrika dvärghunduppfödare hade griffonen på sitt program. Under 1960-talet kom ett nytt uppsving för rasen, då ett flertal mycket bra hundar importerades från England. De utgör fortfarande grunden för många av dagens uppfödare. Därefter har avelsmaterialet kompletterats med ytterligare importer av mestadels engelsk härstamning. Flera uppfödare har använt sig av USA-födda hundar importerade till Finland (även de med huvudsakligen engelska hundar i stamtavlan).

Nu mer än 100 år efter rasens officiella tillkomst, kan man dock konstatera att en griffon kan se ut nästan hur som helst och ändå anses vara värd titeln Champion. Med några lysande undantag är rasen fortfarande mycket ojämn i typ och storlek. Krafttag behövs från både uppfödare och utställningsdomare för att den lilla kvadratiska, kraftiga griffonen med sitt apansikte och sprudlande temperament skall bli regel och inte undantag.

Alla rasvarianter går här under namnet griffon, vilket är naturligt då endast färg och hårlag skall skilja dem åt.

Historiken är hämtat ur raskompendium skrivet av Birgitta Brunbäck och Siv Jernhake inför domarkonferensen hösten 2004.

 

Ref. litteratur:

Mabel Parker-Rhodes: The Cult of the Griffon Bruxellois, andra upplagan 1931.

Marjorie Cousens: Griffon Bruxellois, 1960.

L G Raynham: The History and Management of the Griffon Bruxellois, 1985.